Hur är det?

En sån simpel fråga som många gånger också får ett simpelt svar. "Det är bra".

Ibland är det svårt att veta om man verkligen kan ta det där på allvar. Svaret. Om man kan det så är det ju toppen, men vad händer när man sitter i den där sitsen då man känner att svaret är så falskt som det kan bli. Du vet när man står där och är helt övertygad om att personen ljuger en rätt upp i ansiktet. Det gör ont i mig. Det får mig att känna mig helt onödig faktiskt. Om jag ändå skulle få ett falskt svar så kunde jag ju låtit bli att fråga, eller hur? Ändå vet vi nog alla hur det är att stå där och inte orka snacka om det så man svarar samma dumma svar trots att man mår skit.

Vad är det för fenomen och varför blir det så jobbigt att få svaret i nyllet sådär?

Man kan ju hoppas att man ställer frågan för att man faktiskt bryr sig. Att man undrar hur personen mår och hur han/hon har det för att man tycker om personen och vill visa det. I det fallet tar man ju svaret precis för vad det är. Tyvärr så har det väl blivit en slags artighetsfras idag. Något man bara säger när man möter någon. Sorgligt, men sant. Om man egentligen inte bryr sig så är det väl onödigt att fråga, eller?

Nu till svaret; Som jag skrev så vet vi nog alla hur det känns att bara inte orka ta upp det och därför ta den enkla utvägen "det är bra". Men detta faller ju om personen ställer frågan helt ärligt för att han/hon bryr sig. Man bryr sig om människor som man ofta känner någorlunda och då ser man ganska snabbt om personen ljuger i sitt svar. Så varför ljuga? Kan man inte bara säga; "Inte så bra, men vill inte prata om det nu". Eller?

Kanske inte ens borde försöka hitta någon lösning på detta. Men det gör iaf ont i mig när jag får höra att det är bra och hela ens kropp och blick säger emot. Snälla, svara ärligt nästa gång. För nu sitter jag här utan att kunna göra något. Det är svårt, för jag bryr mig. Det vet du.