Sårad Jenny & snoppfri värld..

Okej, här kommer något trist.
Idag har jag blivit sårad två gånger. Då kunde jag ju kanske förväntat mig att sentimentala Jenny går in på sitt rum och gråter en skvätt och berättar det för någon och få en kram och sen är det bra, men nej nej, inte idag.

Har nog förändrats lite tror jag. Kanske står på mig lite för idag blev jag arg. Inte en tår har fallit ner för min kind men även om det kanske inte är stora saker som gått snett så har jag blivit besviken. En vän har ljugit för mig och jag förstår varför hon gjorde det, men det spelar ingen roll för man gör inte så. Jag vet att hon kunde sagt det annorlunda så det inte blev sån lögn som det nu blir. Och jag är en sån som litar på folk och antar att man talar sanning. Iallafall när man är bra vänner. Som sagt, lögnen i sig är inte så konstig, men att hon kunde ljuga mig rätt upp i ansiktet, det gör lite ont. Det kanske gör ont bara för att jag inte skulle kunna göra detsamma. Sen blev jag arg nu på kvällen också... fick en kommentar jag inte velat ha. Inte heller en stor grej, men det kunde sagts på ett mycket bättre sätt. Aja, får skaka av mig det och gå vidare. Jag vet att ingen av dem menar något ont egentligen. Men listen up; Tänk på hur det du säger kan uppfattas! Och kanske finns det bättre alternativ så du slipper ljuga för en vän... Det behöver vi alla antagligen påminnas om ibland. Jag är ju långt ifrån perfekt själv och har säkert gjort något liknande själv nån gång.

Har haft väldigt intressanta diskussioner idag. Som mina närmaste vet så är jag numera stammis på "svtplay" och nördar "debatt", "kobra" och "agenda" bl.a. Fantastiska program som jag varmt kan rekomendera! :) När jag tagit upp (typ på lunchen) vad jag senast sett så skapar det alltid spännande samtal och idag blev det (efter senaste Kobra) diskussion om hur världen skulle vara utan män. Man har kommit på att förökning skulle funka ändå så det "behövs inte mannen till". Jag är nog mest fascinerad och kanske lite upprörd över att det tas upp över huvudtaget... Varför funderar man inte lika gärna över hur en värld utan kvinnor skulle vara? Män målas upp som några dominanta krigare typ som utnyttjar kvinnor och det är sjukt. Man tror att en värld utan män skulle minska det fysiska våldet. Ja, det kanske det skulle men vad säger att det skulle bli bättre för det? Är det inte minst lika fel med psykiskt våld? Varför skulle vi kvinnor vara så mycket bättre? Nej vet du vad... Kolla på avsnittet och skapa din egen uppfattning.
Jag drar Kristus-kortet och säger att vi blev skapade till man och kvinna. Gud hade antagligen en väldigt bra tanke med det..

"Oh happy day"

"When Jesus washed... when Jesus washed my sins awaay".. Jösses vilken bra text egentligen! Sjukt fint av honom att strunta i all skit man lyckats åstadkomma genom åren.
Kanske syftar man på den synd vi föds med om vi nu gör det, men jag gillar tanken att han suddar bort saker vi själva ångrar. Saker man gjort som man ångrat och därför förtvivlat sprungit runt och letat suddgummi men aldrig hittat det riktigt. Eller bara hittat sådär gamla hårda som bara gör saken värre. Vissa stunder är ju svåra att sudda ut men Gud, han är mannen (eller kvinnan eller "hen"-en för den som nu tror det) hela dan och om någon kan sudda så bordet skakar så är det han :)
Var glad för detta! :) Och lyssna lite på låten för om inte annat så blir man ju hemskt.. nej.. härligt glad av den :D Nåd är vi välsignade med :)

Idag är en redig "klappa-dig-på-axeln-dag" för mig. Har tvättat, haft piano och gehör och jazzensemble, övat, städat varje liten list och fläck på golvet i pentryt, pratat med en syster och mamma, varit och handlat, och lagat mat. Heja mig! Japp, det är helt okej att ha sånna dagar, och det är helt okej att vara stolt över sig själv när man åstadkommit allt på sin "att-göra"-lista. Verkligen. Vad sjutton, ge dig en klapp på axeln bara för att du är du. Du är ju unik! Vilken bragd! Keep it that way ;)

Himla vad glatt och käckt detta inlägg blev nu da.. det var ju inte tanken. Men det var ju bra :) Humöret är ju något sådant som går upp och ner hela tiden och för tillfället kände jag mig (uppenbarligen) ganska nöjd med tillvaron. :) Egentligen tänkte jag bara spy lite över hur trist det är att vara vaken när pojkvännen sms:ar godnatt och går och lägger sig långt innan man själv är tillräckligt trött för att sova. Men jag kan ju sitta här och kanske glädja nån varelse som behöver ett låtförslag eller en liten klapp på axeln :)

Nehe jaha.. Vädret här är riktigt illa (mer regn på två dagar än jag kunde ana skulle falla i hela maj månad), men om jag nu ska fortsätta i positiv anda så får jag ju säga att man får galet mycket mer gjort när det regnar. Man vill ju ändå inte ut i solen liksom.. så inomhus stannar man, och där finns alltid något som behöver fixas :)

Nu ska jag lägga in lite kläde.. nej förresten varför skulle du vilja veta det.. haha. Ha en trevlig kväll! (om du är vaken fortfarande, annars får du ha en trevlig dag imorgon). Kanske blir morgondagen en "happy day" för dig? ;)

Tvilling..

Ibland önskar jag att jag hade en tvilling. En tvilling som gått igenom allt jag gått igenom och som går bredvid mig och känner dem jag känner.

Ofta känner jag mig ensam. Inte som att jag inte har vänner. Jag har både vänner, en underbar familj och en fantastisk pojkvän. Men ingen som vet hur det är att vara jag. Jag vet att det finns fler där ute som känner samma sak. Det kan vara svårt att sätta ord på känslor. Ibland rent av elakt att göra det också.

Jag önskar att jag hade nån som förstod utan ord. Som visste vad jag kände och visste varför.
Ingen annan minns mina stunder med pappa som jag gör det.
Ingen... minns orden han sa till mig.

Allt förändras och ibland vill jag bara ställa mig upp och skrika "STOPP!!".
Jag vet inte om jag tycker om förändringar. Kanske kan det bli till det bättre.. Men om något fungerar, varför ska man då ändra det?
Eller är jag så borta så jag kanske inte ser vad som behöver ändras.

Just nu vill jag vara med min icke befintliga tvilling. Hon som sett och hört, varit med om, och kan mig utan och innan.
För jag vill inte vara elak, jag vill inte att fel ord ska komma ur min mun.
Jag älskar människor, men det finns dem jag har svårt att tycka om.
Och det finns förändringar jag inte bara kan glädjas åt. Min tvilling skulle se och tycka samma sak, för hon har upplevt mitt liv.

Kanske skulle hon också kunna ge mig råd om hur jag går vidare med det...

Trumma av mig

Jag har precis varit i ensemble-salen och "trummat av mig". Det var skönt. Jag bar på någon slags ilska och jag kände...känner... mig ledsen. Då kan det vara skönt att slå hårt med händerna på lite congas. Där var bara jag och tonerna av Tracy Chapman.

Jag gillar inte den där gråa och välbekanta känslan av melankoli. Antar att jag inte är den enda som känner så ibland. Egentligen borde jag väl vara världens lyckligaste människa 24/7, men det funkar inte riktigt så. Nej, jag vet inte vad det beror på och jag vet inte hur jag blir av med det heller. Kanske är det helt enkelt så att jag är så trött på att vara här så att jag har svårt för att njuta? Jag ser egentligen inte fram emot någonting. Det mesta känns sådär. GRÅTT helt enkelt. Usch vad tråkigt att behöva skriva såhär. Men ibland behöver man det. Det är väl skönt att bara sätta ord på hur man känner. Känner du igen dig?

Nästa vecka åker vi på körresa. Det känns väl på ett sätt skönt att få lite miljöomväxling, men samtidigt kommer jag sakna pojken min. Känner mig inte grå med honom. Då är jag lugn. Lugn och glad. Det är skillnad. Det är skillnad på att vara lugn och glad, och att vara lugn och melankolisk.

Jaha, nehe, imorgon följer en stressig dag men den kommer nog bli rolig på kvällen. Ska förbereda ledarna inför kollot i sommar. Det blir nog bra. Allt blir nog bra. Behöver kanske inte tänka så mycket. Kanske bara är lite uttråkad och övermätt på musikstudier. Det blir bra med tiden. Japp, så får det bli. Over and out.

Ett år går fort..

Jaha, då sitter jag här igen. Lite mer än ett år senare.

Så vad har hänt?
Jag är kvar på folkhögskolan men slutar här till sommaren.
Jag är kär!! LYCKLIGT KÄR!! :D
Trodde nog aldrig att jag skulle få uppleva den kärleken jag idag får uppleva.
Även om jag ofta kan känna att Gud inte hör så är det galet vad bra han hör och ger respons ibland.
Japp, att kalla min fina Martin för en gåva från Gud är inte att ta i det minsta. För det är precis vad han är.

Känner mig för stunden ganska matt. Har spelat innebandy men var inte så sugen idag så det gick inte så bra heller. Men svettig blev jag så jag har iaf fått röra på mig lite och det känns bra.

Måste faktiskt skriva om en annan grej också. Mamma. Mamma har träffat en man och dom är ett par nu. Jag ska vara ärlig (inte minst mot mig själv) och säga att jag tycker att det är lite jobbigt. Inte för att han på något sätt skulle ta pappas plats, utan snarare en del av mammas..
Jag saknar kvalitetstid med henne. Jag saknar helgerna när jag kom hem och vi satt i soffan och kollade på "så ska det låta" och frossade i räkor. Jag saknar att gå på torget själv med henne och shoppa. Bara saknar det. Han är jättetrevlig och jag är glad för hennes skull. Men jag saknar henne.

Vad kan jag säga? Det är nya tider.. Mycket förändringar.
Någonstans i mig finns fortfarande en liten Jenny som önskar att allt var som förr. Men jag vet att jag inte kan fastna i det. Men ibland.. ibland när jag ser ett gammalt träd, eller en kastanj, eller står nere vid vattnet, på bryggan. Då kan jag sakna att vara liten. Att bara se gott.

Ingenting.

Finns ingenting jag kan göra.
Det är bara att gilla läget, du vet vad jag menar?
Hjälplös, men banne mig inte död!

Du fick mig ett tag där.
Men nu är jag förbannat trött på att du tar min tid.
Arg för att man låter en kille sno hela ens värld ett tag, det kan man bli hur många gånger som helst tror jag.
Somliga lär sig aldrig.

Försöker lära mig själv igen..
Nu är det bra.
Nu får det vara nog.
Vill inte att ditt namn ska komma från mina läppar längre.
Vill inte möta din blick längre. Fortsätt gå du, ta nån annan.

Förbjuden känsla

Jag vet att jag inte får känna såhär, jag får inte tycka så mycket om dig för det skadar bara mig.

Men hur lätt är det när jag vaknar varje morgon efter den mest fantastiska dröm om dig, och inte vill något annat än springa till dig?
Jag vill andas din luft, jag vill kyssa dina läppar, bara dina, resten av mitt liv. Det ballar ur fullständigt.
Men jag orkar inte, jag orkar inte drömma om dig varje natt och vakna till en verklighet där du är långt ifrån min.

Gjorde ett litet socialt experiment igår... Var så less på dig (för att du får så mycket av mig) så jag bestämde mig för att strunta i dig, nästintill ignorera. Något jag är hemskt dålig på. Du drar ett sånt där kasst skämt som bara vi brukar skratta åt. Ingen skrattar utom du, du sitter bredvid mig och tittar bedjande på mig. Det spelade ingen roll för jag hade bestämt mig och lät bli att skratta. Pinsamheten för dig var ett faktum och kanske saknade du något.  För mig var det bara skönt.

Om jag nu inte kan styra över mina drömmar så får jag väl försöka leva med dom.
Frågan är om jag kan leva med dom och dig samtidigt.. när du är allt jag vill vara omkring nu..

Det är ett träsk ibland, det här med kärlek. 

Jag vill komma ur det illa snabbt.