Men hur lätt är det när jag vaknar varje morgon efter den mest fantastiska dröm om dig, och inte vill något annat än springa till dig?
Jag vill andas din luft, jag vill kyssa dina läppar, bara dina, resten av mitt liv. Det ballar ur fullständigt.
Men jag orkar inte, jag orkar inte drömma om dig varje natt och vakna till en verklighet där du är långt ifrån min.
Gjorde ett litet socialt experiment igår... Var så less på dig (för att du får så mycket av mig) så jag bestämde mig för att strunta i dig, nästintill ignorera. Något jag är hemskt dålig på. Du drar ett sånt där kasst skämt som bara vi brukar skratta åt. Ingen skrattar utom du, du sitter bredvid mig och tittar bedjande på mig. Det spelade ingen roll för jag hade bestämt mig och lät bli att skratta. Pinsamheten för dig var ett faktum och kanske saknade du något. För mig var det bara skönt.
Om jag nu inte kan styra över mina drömmar så får jag väl försöka leva med dom.
Frågan är om jag kan leva med dom och dig samtidigt.. när du är allt jag vill vara omkring nu..
Det är ett träsk ibland, det här med kärlek.
Jag vill komma ur det illa snabbt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar