En tanke..

Någonstans, av någon anledning, så finns du alltid med mig.

Jag vet inte om det är Guds mening att jag inte ska släppa taget om dig...
...eller om det är en förälskelse...
...eller en fin vänskap...
...men du är alltid hos mig.

Du utmanar mig och får mig att göra saker jag annars inte skulle vågat.
Jag får dig att ta av dig din mask.
Hur blir det så?

Något säger mig att vi behöver varandra.. kanske är det jag som ska se till att du hittar dig själv?
Kanske är det du som ska få mig att våga hoppas?
Kanske är det bara meningen att vi ska höra ihop.
Kanske är det helt onödigt att definiera våran relation.

Vi kanske bara ska ta det vi har och vårda och älska det,
Just precis som det knepiga och oförutsägbara band det är?