Någonting som vi är så rädda för. Tänk bara på det stora svaret alla ger på frågan "vad är du mest rädd för när det gäller din död".. jo "att det blir helt svart".
Man är rädd för mörkret. Att vara mörkrädd. Inte alls ovanligt. Man går inte gärna hem själv i mörkret. Alla förstår varför. Men jag börjar undra...
Är det inte så att vi förknippar mörkret med det vi inte ser? Att vi är rädda för mörkret för att vi då inte har kontroll längre? Vi ser inte allt omkring och kan inte förutspå vad som ska hända. Så vi stannar upp och ber någon att tända. Om inte så blir vi rädda.
Om man tittar till verkligheten, hur vi lever, så går det mesta ut på att planera och bana vår egen väg. Jag tror att det nånstans ligger i den mänskliga naturen att vilja ha kontroll. Som min psykologi-lärare en gång sa.. "vi vill ha allt inom vissa ramar". När ovissheten kommer så blir vi rädda. Är det nyttigt? Kanske, kanske inte. Kanske är det så att vi ibland behöver mörkret för att lära oss släppa kontrollen och lita på att allt är precis som det är i ljuset. Bara det att vi inte ser det.
Jag gillar mörkret ibland. Att kunna sträcka ut min arm utanför täcket på natten och inte bry mig om mina små fingrar och leverfläcksfulla armar. Det syns inte. Om jag ler eller gråter, så syns inte det. För det är mörkt. Om hans läppar kysser mina eller om hans hand smeker min kind så är det mellan oss, för det syns inte. Det är mörkt... och det som kommer hända kan jag inte förutspå, för jag kan inte se det. Så jag ler och somnar om. Tacksam för mörkret som ibland omfamnar som ett varmt täcke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar