Det här händer nu. 2011 i Europa. Mina tankar går till alla föräldrar som mist sina älskade barn, sina dyraste ögonstenar. Alla syskon som bara nu går och tänker "detta händer inte" och "om hon bara stannat hemma istället". Alla tårar som faller ner för kinderna. Hopp som släcks när människor blir trasiga. Älskade familjer. Jag tänker och ber för er.
Det finns inga ord som kan beskriva det som hänt och jag blir arg på reportrarna som frågar en av ledarna från lägret "hur kändes det?" och "vad tänkte du?"... Hur tror ni att han tänkte? Han har ansvar för massa ungdomar som håller på att dö, en efter en. Han sitter i en båt och hör skotten bakom sig. Hur hade du tänkt?
Helt plötsligt känns allt annat så oviktigt. Att jag hade en grymt mysig kväll hos Emelie igår med goa människor samtidigt som 84 ungdomar blev av med livet... det är inte rättvist. Det är inte okej. Det kallas omänskligt. Det kallas död och borde ibland vara förbjudet.
Så kära gode Gud, här är min bön till dig; Du ser varje tår och känner varje hål som nu finns i familjers hjärtan. Var hos dom. Ta dom i din famn och håll om dina barn nu Gud. Du älskar varenda en av dom och just i denna stund så behöver dom din kärlek. Jag vill också be för gärningsmannen. Denna person som just nu är så hatad av så många. Hjälp honom/henne. Jag vet inte vad som har hänt som fått personen att göra något så hemskt, men något säger mig att han/hon inte är helt frisk. Så nu ber jag att du ska hjälpa den här personen, för hur onda gärningar han/hon än gjort, så är han/hon en av oss, bara lite mer trasig. Tack för att du aldrig sviker. Tack för att du ser all sorg och gråter med alla idag Gud. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar