Igår kväll orkade jag inte sitta här så jag gick över till honom o snackade lite. Då kom jag på att han är alldeles för självcentrerad för mig. Även om han skulle prioritera sin flickvän så skulle han liksom inte ha den där tiden för andra. Jag vet inte om det är för att jag själv kanske är aningen översocial men jag vill verkligen vara vännen man kan ringa om man behöver prata av sig eller bolla idéer eller kanske bara gråta ut hos. Jag vill ha den tiden för mina vänner och försöker verkligen ha det.
Men han har inte det, och jag tvivlar på att han skulle ta sig den tiden (om det inte gällde hans bästa vän). Det handlar om att se människor. Ibland känns det som om världen snurrar runt honom och vi andra är statister i hans livsverk. Vi finns där, är ganska sköna att vara med. Men vilka är vi egentligen? Vet han ens vem som har rummet bredvid honom? Vet han att tjejen som alltid hälsar på honom har haft en hemsk uppväxt men är en inspirationskälla till så många? Han vet inte vad han missar när han missar alla. Tyvärr. Vet inte om det är jag som är bra på att se och lära känna andra eller han som är dålig på det (eller både och) men det är en egenskap som jag saknar hos honom.
Är jag kräsen nu? Ja kanske det.
Detta var iaf nattens och dagens tanke. Jag gillar den på ett sätt. Den ger mig en bra anledning att ta lite avstånd från honom. Så jag inte fastnar i träsket att jag tänker på honom mer än han tänker på mig. Vi får väl se hur länge denna tanken och teorin håller i sig.
Nu vill jag sova, imorgon är det onsdag och jag har fullt upp! Godnatt!