Jag har precis varit i ensemble-salen och "trummat av mig". Det var skönt. Jag bar på någon slags ilska och jag kände...känner... mig ledsen. Då kan det vara skönt att slå hårt med händerna på lite congas. Där var bara jag och tonerna av Tracy Chapman.
Jag gillar inte den där gråa och välbekanta känslan av melankoli. Antar att jag inte är den enda som känner så ibland. Egentligen borde jag väl vara världens lyckligaste människa 24/7, men det funkar inte riktigt så. Nej, jag vet inte vad det beror på och jag vet inte hur jag blir av med det heller. Kanske är det helt enkelt så att jag är så trött på att vara här så att jag har svårt för att njuta? Jag ser egentligen inte fram emot någonting. Det mesta känns sådär. GRÅTT helt enkelt. Usch vad tråkigt att behöva skriva såhär. Men ibland behöver man det. Det är väl skönt att bara sätta ord på hur man känner. Känner du igen dig?
Nästa vecka åker vi på körresa. Det känns väl på ett sätt skönt att få lite miljöomväxling, men samtidigt kommer jag sakna pojken min. Känner mig inte grå med honom. Då är jag lugn. Lugn och glad. Det är skillnad. Det är skillnad på att vara lugn och glad, och att vara lugn och melankolisk.
Jaha, nehe, imorgon följer en stressig dag men den kommer nog bli rolig på kvällen. Ska förbereda ledarna inför kollot i sommar. Det blir nog bra. Allt blir nog bra. Behöver kanske inte tänka så mycket. Kanske bara är lite uttråkad och övermätt på musikstudier. Det blir bra med tiden. Japp, så får det bli. Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar