Ofta känner jag mig ensam. Inte som att jag inte har vänner. Jag har både vänner, en underbar familj och en fantastisk pojkvän. Men ingen som vet hur det är att vara jag. Jag vet att det finns fler där ute som känner samma sak. Det kan vara svårt att sätta ord på känslor. Ibland rent av elakt att göra det också.
Jag önskar att jag hade nån som förstod utan ord. Som visste vad jag kände och visste varför.
Ingen annan minns mina stunder med pappa som jag gör det.
Ingen... minns orden han sa till mig.
Allt förändras och ibland vill jag bara ställa mig upp och skrika "STOPP!!".
Jag vet inte om jag tycker om förändringar. Kanske kan det bli till det bättre.. Men om något fungerar, varför ska man då ändra det?
Eller är jag så borta så jag kanske inte ser vad som behöver ändras.
Just nu vill jag vara med min icke befintliga tvilling. Hon som sett och hört, varit med om, och kan mig utan och innan.
För jag vill inte vara elak, jag vill inte att fel ord ska komma ur min mun.
Jag älskar människor, men det finns dem jag har svårt att tycka om.
Och det finns förändringar jag inte bara kan glädjas åt. Min tvilling skulle se och tycka samma sak, för hon har upplevt mitt liv.
Kanske skulle hon också kunna ge mig råd om hur jag går vidare med det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar