Det är söndag i Lidköping. Jag och mamma har nyss varit på gudstjänst och jag påminns om att familjen är kvar här hemma när jag är på besök. Man möts av leenden i kyrkan. Leenden som säger "välkommen" och "kul att se dig". Det känns bra. Jag kan andas ut och vet att dom finns här. Det gör att jag vill finnas här för dom också. Men jag hoppas att jag kan påverka genom mina böner.
Det är hemskt när verkligheten kommer ifatt en och man får höra om gamla stridsmän som hela livet jobbet för herren och nu ligger på hospice. Är det rättvist?
En kvinna som brinner för att berätta för andra om Gud men som har sånna fysiska smärtor så hon orkar inte gå några längre sträckor. Är det rättvist?
En man som jag och många andra ser upp till. En man som också jobbat för Gud, mycket genom musik. Det finns så mycket att lära av denne man och jag skulle kunna sitta och lyssna på hans livshistoria i timmar. Tyvärr orkar han inte mycket. Han är numera nästan bara skinn och ben och orkar knappt stå på benen. Är det rättvist?
Frågan är väl dum. Livet är inte rättvist, livet är okej. Det är okej för att det är livet. Vi blir sjuka och hur jobbigt det än kan vara så måste vi någonstans acceptera att det är så. Lätt för mig att säga som är kärnfrisk. Nej, det är verkligen inte lätt att säga och inte heller lätt att acceptera när så många bra människor råkar ut för sådant. Men det är livet. Jag vänder mig till Gud för att be för detta ömtåliga liv.
Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer.
Du käre Gud som är barnens vän, till dig min tanke jag vänder.
Jag är så glad att få tacka dig, och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst att du ser på mig, och vad jag ber vill du höra.
Tack för allt gott du mig ständigt ger att känna, älska och äga.
Tack, gode Fader, för mycket mer än jag kan tänka och säga.
Så skydda mig med din starka hand, du Fader god utan like,
och låt mig växa för livets land, som är ditt himmelska rike.
