Ler en söndag som idag.

Ja ni som känner mig väl gissar väl nästan på vad eller vem jag kommer skriva om idag. Ikväll. En gammal flamma har skaffat tjej. Idag blev det "facebook-officiellt". Jag visste att han hade henne på gång.

Även om jag gett bort en liten bit av mig till honom så gör det inte ett dugg ont att han hittat någon annan. Jag är glad för din skull vännen, förvånad, men glad :)  Hoppas bara hon är värd dig, och hoppas du vågar visa ditt allra innersta för henne, så hon får se hur fin du är!

Ungefär så mycket tänkte jag skriva om det. För det är inte det som fyller mitt inre för tillfället.

Jag fylls av glädje just nu. Riktig lycka. Visst finns det massa småsaker jag skulle kunna skriva här som jag stör mig på, men fy satan vad glad jag är egentligen.. Jag har det så bra. Omgiven av kärlek. Det är ju allt man behöver egentligen, eller hur? Så länge man är omgiven av kärlek så kan man övervinna all skit i hela världen tror jag. Ett skratt kan få allt det sura att bara försvinna och en kram kan sätta ett leende på läpparna och ta bort mina bekymmer. Här finns tvivel, ilska, och en massa svåra val... men oj vad allt det falnar bort när man ser all kärlek som omger en. Så jag ler.. för att jag får så mycket kärlek.

Tack gode Gud.. Tack för att jag får omgivas av kärlek. 

Tack för att jag aldrig behöver vara utan någon som bryr sig om mig.

Det är det finaste jag kan få.

Kärlek.

Det är det viktigaste jag kan ge. 

Gul och blå.

Jag och ett gäng grabbar har precis tagit hem vinsten i en viktig turnering. Granen-barnen mötte Tallen (två delar av internatet) i en innebandyturnering utan dess like. Folk flög och fick bollar mellan benen och höga klubbor, men också massa skratt och grymt bra musik i högtalarna. Sånt gör mig glad. Men också gul och blå... blev inslängd i ett element och gjorde några brännmärke-fall så nu är jag prickig av blåmärken och brännmärken. Men det var det helt klart värt! Vi vann ju :D

Blått.. eller kanske mer grått är det även i hela musiklinjen just nu. Utöver att vi har fullspäckat program med konserter, spelningar här och där och nu även terminsprov, så sker det massa sociala problem i några pentryn just nu. Det blir alldeles för mycket för många av oss och de flesta åker hem i helgen. Det är nog bäst så, ibland behöver man lite utrymme att kunna andas ut och bara bry sig om sig själv.

Kan hjärtan vara för stora? Kan dem dunka en gul och blå?
Tydligen så kan dem det. Alla bryr sig så mycket om varandra här så man tappar bort sig själv, vilket inte funkar när man har så mycket för sig. Det blir en höna av en fjäder och man tappar kärnan till allt.

Jag gick in till en vän igår. Vi kramades och sen bad han mig att bara låta allt rinna av mig, att "skita" i det. Han är sån. Jag blev för en stund avundsjuk för att han har förmågan att bara släppa och strunta i. Men vad är det han struntar i? Jo, alla andra.  När jag kommit fram till detta så bestämde jag mig för att jag inte vill bli som honom. Jag vill inte strunta i allt. Bara lite. Bara jag inte glömmer bort mig själv. Så jag åker också hem i helgen, för att ta hand om mig själv en aning. Men inte för att glömma, eller "skita i".

Att gråta för att man vet för mycket, eller inte orkar bära någon annans börda, är bara en baksida av att vara omtänksam. Bevis på att man bryr sig.

Mitt hjärta får gärna dunka mig gul och blå, 

så länge det dunkar för någon annan då.

Hon talar..

alldeles för mycket.

"Jag tänker högt".
Ganska onödigt att tänka högt ibland. Vissa saker ska stanna inom en. inom mig. Eller dig kanske?
Tror säkert att du också varit med om att man råkar öppna sig en aning för mycket.
Avskyr känslan man får efteråt när man tänker "det där var väl onödigt" (läs det som om Mia Skäringer skulle säga det).

Men men, man kan inte göra något åt det nu, bättre att lära sig av det!
Kvällens "att-lära-sig" för Jenny Linck; Know when to shut up! :)

Nu ska hon som talar hålla tyst, lägga in nytvättade kläder i garderoben samtidigt som hon lyssnar på mys-musik. Just nu; Slow dancing in a burning room (John Mayer). Natti!

Känsla.

Vad är en känsla?
Varför blir känslor så överväldigande?

Svåra frågor man kan tass med en onsdagskväll som denna.
Jag brukar vara ganska personlig här och ikväll kommer ett av mina mest personliga inlägg.

Jenny, är en väldigt känslosam person. Omtänksam. Men känslosam.
Detta kan slå tillbaka på mig själv ibland när det blir för mycket. Känslorna tar överhanden och plötsligt är det någon annan som för dansen jag så högt önskar att jag kunde leda. Helt plötsligt har mina känslor gjort så att jag tappat kontrollen, och tanken "nej nu får det vara nog" försvinner helt.

Det är farligt att ha det så här. Det är farligt att lägga allt på hur man känner. En blick kan då förstöra hela dagen. Vilket riskspel, vilken vardag!! Kanske ska man inte fokusera så mycket på vad man känner, utan vad man VILL känna. Vilken känsla vill jag ha idag? Nej förresten, detta skulle ju i längden innebära att man kanske ignorerar det man verkligen känner och då är man inte sig själv längre. Svårt.

Är det meningen? Är det bara "tough luck" att jag råkade födas sån? Måste man dras med att man har humörsvängningar till förbannelse? Oftast är väl svaret att man måste kunna ta kontroll över det känslomässiga, inte låta det styra utan acceptera hur man känner och sedan försöka ändra inställning. Ja det är så dom säger dom där kunniga. Psykologer och sånt.

Men hur svårt är inte det på en skala 1-10? Ikväll hävdar jag 10. Minst.
Kommentera gärna.
Over and out.

Äkthet.

Man blir så vacker när man är äkta.

Du är så vacker, så fantastiskt fin när du ser på mig med dom ögonen och ler. 

När du säger hur det egentligen är och vågar öppna dig, oavsett vilken reaktion som väntar.

Då spelar antalet tårar på min kind ingen roll för jag får se ditt innersta jag. Det finaste du har.

Jag är så tacksam för att jag får vara så nära dig och ditt hjärta, dina tankar, om jag ber om det.

När man lär känna någon så kommer man till en punkt då man antingen blir personlig, allt blir aningen djupare, eller så håller man det på en ytlig nivå... "bekantskap". 

Jag är en sån som uppskattar det djupa. Det låter äckligt jobbigt och komplicerat, men det är så vackert. Så vackert att jag ibland vill visa hela världen hur fina människor är långt inne i hjärtat.

Det finns så mycket skimmer kring att sitta och höra en person komma på sig själv och hur han eller hon är. Det är så fint när man ser hur en person utvecklas, bara genom att prata om sig själv eller gråter och säger "jag gråter aldrig". 

Du gråter visst. Och du tänker, du tänker och funderar, undrar och drömmer. Kanske har du svårt att visa det, men snälla gör det. För det är så vackert att vara äkta. Det är så viktigt att vara äkta mot sig själv och andra. 

Ge någon det där leendet idag. 

Det där leendet som säger "välkommen in, mitt hjärta är öppet och jag är äkta".