Varför blir känslor så överväldigande?
Svåra frågor man kan tass med en onsdagskväll som denna.
Jag brukar vara ganska personlig här och ikväll kommer ett av mina mest personliga inlägg.
Jenny, är en väldigt känslosam person. Omtänksam. Men känslosam.
Detta kan slå tillbaka på mig själv ibland när det blir för mycket. Känslorna tar överhanden och plötsligt är det någon annan som för dansen jag så högt önskar att jag kunde leda. Helt plötsligt har mina känslor gjort så att jag tappat kontrollen, och tanken "nej nu får det vara nog" försvinner helt.
Det är farligt att ha det så här. Det är farligt att lägga allt på hur man känner. En blick kan då förstöra hela dagen. Vilket riskspel, vilken vardag!! Kanske ska man inte fokusera så mycket på vad man känner, utan vad man VILL känna. Vilken känsla vill jag ha idag? Nej förresten, detta skulle ju i längden innebära att man kanske ignorerar det man verkligen känner och då är man inte sig själv längre. Svårt.
Är det meningen? Är det bara "tough luck" att jag råkade födas sån? Måste man dras med att man har humörsvängningar till förbannelse? Oftast är väl svaret att man måste kunna ta kontroll över det känslomässiga, inte låta det styra utan acceptera hur man känner och sedan försöka ändra inställning. Ja det är så dom säger dom där kunniga. Psykologer och sånt.
Men hur svårt är inte det på en skala 1-10? Ikväll hävdar jag 10. Minst.
Kommentera gärna.
Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar