Gul och blå.

Jag och ett gäng grabbar har precis tagit hem vinsten i en viktig turnering. Granen-barnen mötte Tallen (två delar av internatet) i en innebandyturnering utan dess like. Folk flög och fick bollar mellan benen och höga klubbor, men också massa skratt och grymt bra musik i högtalarna. Sånt gör mig glad. Men också gul och blå... blev inslängd i ett element och gjorde några brännmärke-fall så nu är jag prickig av blåmärken och brännmärken. Men det var det helt klart värt! Vi vann ju :D

Blått.. eller kanske mer grått är det även i hela musiklinjen just nu. Utöver att vi har fullspäckat program med konserter, spelningar här och där och nu även terminsprov, så sker det massa sociala problem i några pentryn just nu. Det blir alldeles för mycket för många av oss och de flesta åker hem i helgen. Det är nog bäst så, ibland behöver man lite utrymme att kunna andas ut och bara bry sig om sig själv.

Kan hjärtan vara för stora? Kan dem dunka en gul och blå?
Tydligen så kan dem det. Alla bryr sig så mycket om varandra här så man tappar bort sig själv, vilket inte funkar när man har så mycket för sig. Det blir en höna av en fjäder och man tappar kärnan till allt.

Jag gick in till en vän igår. Vi kramades och sen bad han mig att bara låta allt rinna av mig, att "skita" i det. Han är sån. Jag blev för en stund avundsjuk för att han har förmågan att bara släppa och strunta i. Men vad är det han struntar i? Jo, alla andra.  När jag kommit fram till detta så bestämde jag mig för att jag inte vill bli som honom. Jag vill inte strunta i allt. Bara lite. Bara jag inte glömmer bort mig själv. Så jag åker också hem i helgen, för att ta hand om mig själv en aning. Men inte för att glömma, eller "skita i".

Att gråta för att man vet för mycket, eller inte orkar bära någon annans börda, är bara en baksida av att vara omtänksam. Bevis på att man bryr sig.

Mitt hjärta får gärna dunka mig gul och blå, 

så länge det dunkar för någon annan då.